När jag var liten var jag modell"större". Jag var en liten gottegris och var en lugn, vän själ som inte skuttade runt o idrottade i onödan, bara då andan föll på. Helst satt jag inne i mitt rum och knypplade med något, eller tecknade i timmar. Jag är av teorin att nästan inga barn är söta i 9-12 års ålder. De som har sin "glorytime" i mellanstadiet växer ifrån sina barnsligt vackra anletsdrag till något fulare när dom blivit äldre. Det finns det nästan studier som visar.
Tack o lov hade jag istället en liten kulmage, en 1 centimeters bred glugg mellan framtänderna och en lugg i tofs ála 1987års mode. Jag var dessutom längst i klassen. Fast ibland var Jenny längst, vilket var märkligt eftersom hon är korean och stannade på 156cm. Det vill säga att hon stannade i växten när vi gick i femman. Min bästa vän var grannkillen Micke tills jag träffade Malin i pulkabacken.
Ibland blev jag retad för min "välväxta" kropp. Jag liknade mest en trådspole men mina föräldrar tröstade mig med att säga saker som: "Du har bara en grov benstomme Madelene!". Eller : " Om de retar dig så säg att de ska akta sig, annars sätter du dig på dem!"- för ja tog ingen skit!
Trots detta känner jag att jag idag är en sund själ som inte kliver runt o sätter mig på folk ens om de försöker sänka min självkänsla (bara om de ber om det) och kom och tänka på det eftersom tv4(?) visade en dokumentär där en reporter skulle banta ner sig till en size zero på 30 dagar. Jises... unga tjejer som inte hunnit lagt till någon stabil självkänsla har det idag banne mig inte lätt när de ska jämföra sig med glossiga tidningars modeller i size O outfits...
Då känns helt plötsligt 80talet ganska harmlöst
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar